Jaha, var ska jag börja?
Det hela började med att jag mer och mer började
umgås med rätt/fel typ av människor,
visserligen har jag känt Borbos i hundra år
känns det som och visst har jag funderat på
att bli med bubbla flera gånger men det har stannat
där. Nu var det bara så att ju mer tid man
spenderade i Marieholmsgaraget desto mer påverkades
man av dessa Flachflieger-tokar och den dagen det blev
en ledig plats i garaget och det i samma veva stod en
bubbla där som var till salu, tja det fanns ingen
utväg, bara att handla.
Sagt o gjort. En -67 (Markus blå) bytte ägare
och skulle snabbt fixas för besiktning samt bli
12 voltare. Gick igenom med en tvåa på ljusbilden,
bytade glödlampor och sen var det grönt.
Det hanns med en tisdagsträff i Lödde och
Höstträffen i Malmö sen åkte den
in i garaget för vintern. Samtidigt kickades det
lite på annonser på äldre folkor, hade
varit fräckt med en oval.
Problemet är ju att bli av med den man har innan
den i annonsen blivit såld.
Plötsligt en dag dök det upp en -56 där
det följde med ett extra tak med soltak och den
ville jag ha, han kunde även tänka sig ett
byte mot min -67.
Grejen var bara det att bilen befann sig uppe i Avesta,
bara 130 mil tur o retur med släp.
Efter ingen övertalan alls fick jag Borbos att
följa med som co-driver, detta var nu i början
av februari och vädret kan ju vara lite si o så
i vårat land, väderrapporter kollades överallt
och alla gav olika budskap, allt från sol till
snöstorm men vafan, jag vill ha hem bilen.
Klockan 06.00 på lördagsmorgonen startade
tåget mot Avesta och GPS´n var programmerad.
Allt flöt på ända upp till Ljungby,
då helt plötsligt kändes det som att
hela bilen bara lyfte. SHIT, blixthalka!!!!!!
90km/h med bil o släp, bara att frikoppla o vänta
på att farten ska sänkas och under tiden
närmar vi oss en bil som slagit runt i diket och
en lastbil som stannat för att hjälpa till.
Problemet var bara att lastbilen inte hade stannat i
vägrenen utan halvvägs in på våran
fil, hur bra är det när det inte går
att styra för det var verkligen ren is vi var på.
Hastigheten var kanske nere mot 70 nu men lastbilen
var väldigt stor o det enda man kunde göra
var att ta ett djupt andetag och hoppas på det
bästa, jag tror f-n att gud satt där bak o
höll tummarna för det kan inte varit mer än
en halv meter mellan oss o lastbilen.
Man har gjort mycket dumheter i trafiken och kört
som en biltjuv ibland men jag har aldrig varit så
rädd i en bil förut, totalt maktlös.
Nu började farten avta och den låg nog på
30 km/h och där fick den bli tills vi kom in på
saltade vägar.
Efter att fått lugnat nerverna med lite frukost
i magen bar det av norrut igen.
Raka spåret hela vägen upp till Ödeshög,
där vill den trevliga tjejen i GPS´n att
vi ska ta av mot Motala och sen följa väg
50 mot Örebro, Fagersta och till sist Avesta, vilket
vi glatt gör.
Efter Örebro börjar snön mer o mer göra
sig synlig och mellan Fagersta o Avesta ligger det säkert
en halv meter snö i vägkanterna, ca en mil
innan Avesta berättar än en gång den
trevliga tjejen att vi ska ta höger in på
en liten väg som inte e plogad utan bara packad
snö/is.
Lite skeptiska blir vi men vafan hon säger ju att
vi ska svänga här för att nå vårat
mål, vi svänger in på den lilla vägen
och hinner köra 5-600 meter när vi får
möte av tre bilar varav den första backar,
vi svänger in mot kanten och stannar för att
underlätta mötet.
Men det var inte så jäkla bra, nu står
vi still på en lagom hal väg som dessutom
lutar uppåt dvs. vi kommer ingenstans förutom
bak igen och det e knappt det går.
Vi beslutar oss för att vända på ekipaget,
koppla loss släpet o vända det för hand,
sen vända på bilen, koppla på släpet
igen och sakta ta oss ut på den riktiga vägen
igen.
Vi fortsätter på samma håll som innan
och tänker att det kommer väl alternativa
vägar förr eller senare, jo det gjorde det
men de hade inte ett bilspår på sig och
säkert 20-30 cm snö.
Vi passerade 2-3 vägar som alla såg lika
illa ut och den innan trevliga tjejen började nästan
låta lite otrevlig med sina uppmaningar, sväng
vänster, gör en u-sväng bla bla bla.
Ok, ett samtal till Jerry som nu hade -56 för att
höra om han har skottat uppfarten och för
vägbeskrivning som var hur lätt som helst
och fina vägar, nåja hyfsade i alla fall
för nu hade det börjat snöa.
Väl framme hos Jerry lossades -67 och -56 lastades
i en jäkla vänster, men så lätt
kom vi inte undan.
Vi blev ”tvingade” att kolla på hans
andra leksaker som bestod av en Typ1- 65 cab och en
Crescent ”raketare” som skulle få
lite anabola.
Nu snöade det rejält och det var inte dom
små flingorna, nu ville vi bara komma iväg
och köra söderut igen, Efter en snabb guide
av väg val var vi kvickt på väg mot
Västerås för att köra dom lite
större vägarna hem, men vad hjälpte det
när det snöar som aldrig förr.
Dom första 25 milen var vi aldrig över 50
km/h och lastbilarna bara körde på som om
det var torra vägar, bara vindraget nästan
skickade oss av vägen.
Väl framme i Västerås var det dags att
få något i magen, klockan var nu 17 och
vi hade inte ätit sen frukosten i Ljungby.
Nu gick tankarna på att stanna i Västerås
över natten men hemlängtan var för stor
och vi styrde ekipaget söderut och hoppades på
snöuppehåll o plusgrader snart men det skulle
dröja ända till Jönköping innan
vägarna blev helt fria från snö.
I höjd med Värnamo blev det dags för
lite mer mat och en kissepaus.
Magen full och vägarna torra, nu skulle vi hem.
Farthållaren sattes på 100 km/h och det
flöt på som bara den, Borbos sov gott i passagerarsätet
när det utanför Landskrona helt plötsligt
står något fjäderfä mitt i vägen,
PANG sa det o Borbos vaknar med ett ryck ”fan
e vi redan här”.
Väl hemma i gatan var det bara att släppa
alla spännband, knuffa in bilen i garaget och köra
o sätta släpet.
Vilken resa det var, 130 mil på
21 timmar i snö och is.
Ja just det, vi hade ju sommar däck på släpet
med annars blir det ingen spänning ?
Nu börjar nästa resa, laga rost,
fälla in taket, laga rost, reg. besiktiga den och
laga rost……….
Detta kanske bevisar att man e lika tokig
som dom andra ”flygarna”
/ Torburn
